Grundläggning

Foto: P.Lennart Svensson.

Från Skövde Modellsällskaps "Gründerzeit" då det ännu var osäkert vilken väg vi skulle gå och föreningen bara var något år gammal. Allt vi gjort klart för kommunen var att verksamheten, sådan den nu kunde komma att utvecklas, var extremt beroende av lokalen, att vi alltså inte kunde flytta hur som helst utan tvärtom skulle bygga oss allt mer fast i rummet. Vi hade också markerat att vi var att betrakta som en äldreförening, att vi alltså inte tog på oss ansvar för någon ungdomsverksamhet och att vi heller inte avsåg att visa vår anläggning annat än för besökare som var uppriktigt intresserade. "Allmänheten" fick klara sig ändå.
    En poäng, förutseende som det tycktes men som ibland glöms bort, är att vi är ett modellsällskap och inte en modelljärnvägsklubb och att vi således är öppna för allt slags modellbygge. Det är inte självklart att det är järnvägsintresset som styr.
    Bilden visar hur det såg ut i Forsvik 1978. Ramverket är uppe (det går alltid snabbt), spåren lagda och inkopplade (går också mycket snabbt). Och alla vill köra (snabbt och genast, helst).
    Mitt i bild står Heljans tillsvidaremodell av Mariefreds stationshus. Byggaren heter Eric Julihn, en i triumviratet Brandt-Spade-Julihn som, med assistans av Lars Wahlström är de som drog igång verksamheten. Eric, kamrer på Skaraborgsradion är en engagerad industrihistoriker som ägnat år åt att dokumentera Forsviks bruksmiljö och vars stora förtjänst det är att den kunnat bevaras så som skett. Tillsammans med Bengt Spade – som är den som gav namn åt järnvägen men som nöjde sig med detta – har Eric skrivit en rad, också för modellbyggaren, mycket användbara industriinventeringar. Han antas vara den som väckte förslaget att vi skulle avbilda just Forsvik.
    Förhör man Erik närmare (och det har vi gjort) är han inte speciellt nöjd med spårplanen. Det är ingen annan heller. Den är för improviserad och ogenomtänkt, något som gällt i alla tider för spårplaner som tillkommit i hastigt mod. (Den skulle varit längre och med färre spår, kurvradien skulle ha ökats osv, allt erfarenheter som man får köpa dyrt i efterhand. Skulle vi anlagt Forsviksprojektet idag skulle vi gjort det radikalt annorlunda.
    Ramverket är en konstruktion av Lars Wahlström, genialt tänkt att kunna flyttas i sektioner men, som det visade sig, ogenomförbart i praktiken.
    Banan är stabilt byggd, emellertid. Mycket stabilt. Den duger att dansa folkdans på och detta är bra. Bygger du stationärt så bygg tungt. Vi har haft få problem med sättningar i ramkonstruktionen. En lyx som också betalade sig var att använda hyvlat virke och att låta det torka väl.
    I bildens förgrund syns lokstationen och en del av Göta kanal om vilken kan sägas ungefär samma som om gipsformationerna: Ingen är speciellt nöjd med dem heller. Vågbrytaren vid kanalens utlopp, som utsattes för viss kritik, visade sig innebära ett vägval för kassör Eric och hans fortsatta engagemang för hobbyn.
    Det lär vara så i alla klubbar att man drar igång i någon sorts övermod och förstår först retroaktivt hur man skulle gjort. Erfarenheter, om man säger.
    Lägg märke till den lilla Fleischmannlokomotorn, svår att se på ett av spåren, men en modell som vi haft mycket kul med, inköpt på Domus i Norrköping för 39:50. En "runner" som försvenskats med röd-orange färg och påskriften WNJ.

Foto: Conny Magnusson

Här är en vy som visar samma lokstationen från andra hållet några år senare. Göran Tholin tar en bild.
    Hela området byggdes om i samband med att vi gick igenom väggen ungefär i hörnet där Göran vänder ryggen åt den. Där han står finns idag en stor skog för tåget att försvinna i.
    Anläggningen omfattade vid den här tiden två rum, "Forsviks-" och "Mölltorpsrummet" och vi delade nuvarande WNJ-utrymmet med väverskor från ABF. När erbjudandet kom att öka ut med lika mycket till och mer ställdes frågan – framför allt från elektroavdelningen som redan bågnade under arbetsbördan – om vi alls skulle orka, om det var värt arbetsinsatsen och om det inte vore bättre att bygga klart vad vi påbörjat. Kanske hade vi då fått ordning på kanalen. Den är fortfarande lika provisorisk som på 78-fotot. Den borde, med broar, slussar och allt, vara en utmaning för marint lagda modellbyggare, men ännu har ingen anmält sig. S/S Tivedens sejour, om vilken finns att läsa under rubrik Sjöfartsnytt, blev som vi sett väldigt kort. Ingen tycks ha sett henne gå igenom kanalen vid Forsvik.

Närbild av hörnet som skyms av Göran på föregående bild. Hundsbölet, en hållplats känd för sina jordgubbsodlingar, men en miljö som utplånades när vi gick igenom väggen och linjen drogs om. På dess plats har idag skogen vandrat in.
    Husen är Ann-Maries förstlingar. Det bortre, vars gavel skymtar intill trädet, är en modifierad Heljankåk som följde med av misstag när vi sålde ut en del överblivet för några år sedan, det betyder en del för oss av diverse nostalgiska skäl. Vi är beredda att köpa tillbaka det för den händelse någon som läser detta känner igen modellen och är beredd att avstå den.
    Hildingbussen i förgrunden, "kinesen" kallad och byggd på en Hobby-Teknik-plåt, är ett ungdomsverk av Göran Axelsson från tiden före Perl. Innan rälsbussar fanns att köpa var detta en rent sensationell modell. Vår ordförande Göran vars stora intresse heter Hilding Carlsson, byggde senare en rad Y, Yo, Yo1. Han senaste opus är en Yop i skala 1:45 på 19,3 mm (891) spårvidd, komplett med kardandrift och allt.

Tiden innan konstituerande möte kallar vi "pregrouping days" (en engelsk järnvägsterm) då vi mest gick och glodde på varandra runt järnvägshyllan på biblioteket. Här har vi i alla fall ett bildbevis på att på att klubben börjat ta form. Pionjärerna är från vänster P. Lennart Svensson (Gävle), Claes Mattisson (Västerås), Olle Sundström (Falun) och Krister Brandt (Skövde). Krister bodde då 200 meter från klubblokalen, med övriga medlemmar har det varit och är ett aber att vi är spridda över landet och att flera är hänvisade till distansbygge. 40 mil fram och åter i novemberdimma för att laga en strömbrytare är inte särskilt lockande. Vi löser det så att vi några gånger per år, allhelgona och trettonhelgen har större sammandragningar då alla försöker komma. (Med "alla" avses 6-8 aktivister. Totala medlemsantalet håller sig kring 20. Starka fästen finns i Västerås, Växjö och Tillorp utanför Linköping. Läget inför verksamhetsåret 2004 var sådant att anläggningen, med geografisk rättvisa åt alla, borde ligga i Norsholm, en utlokalisering som skulle bli svår att förklara för Fritidskontoret i Skövde.)
    Bilden har en del att berätta. På spår 2 slamrar Fleischmann-lokomotorn förbi med ett godståg, strömförsörjningen sköts ännu så länge av en H&M-transformator, det lyxigaste som fanns vid den här tiden.

Samma plats under ett bankalas något år in på 80-talet. Lasse Lundgren mitt i bild omgiven av Malmöpågar. Man kunde ännu vandra i gångar runt anläggningen. Som åren gick krymptes fria rummet. Promenadutrymmet byggdes igen och ersattes av "lift-outs" för att få ett enhetligare landskap. (Sista hålet fylldes igen så sent som mars 2004.)
    Utsiktspunkterna reducerades därmed till ett antal bestämda ståplatser och banan har numera ett inbyggt gympingprogram. Den som vill närstudera modellerna får lära sig att krypa. Det är med stationerna Norrum och Undvket som med demokratin och kristendomen: de kan bara nås på knä. Mest extremt tillämpades detta i "miljörummet" som har ett enda spår genom landskapet och där betraktaren tvingas stanna i dörren.
    Notera på denna bild hur vi handskades med den rullande materielen. Ett rälsbussläp ligger nonchalant utkastat i terrängen.