Pionjärtid

Hela banan sedd från Mölltorpsrummet. Spåren är löst lagda, Mölltorps stationshus under byggnad. (Varför jobbade vi inte mer med engelskt tegelpapper?)
    Borden har pålats med plugg i golvet, kraftiga nog att förtöja ett järnverk. Övre regelverk är 2"x4" virke med ply/masonit som landskapsbotten och över denna Treetex med gips/sågspånsvälling som fyllning. Vi prövade "hard-shell", klassiskt "hönsnät", frigolit och en del annat men fastnade till slut för denna tunga metod eftersom ett av kraven var att anläggningen skulle hålla att gå på om så krävdes.
    Bangård är masonit och över denna Treetex (i underspår ett gummiliknande material som antas stå emot åldrande och som gör så att tågen tystnar när de försvinner underjord.) Försök att isolera också det öppna landskapet var bara delvis framgångsrika.
    Banvallen är kantställd bräda med masonit och över denna profilsågad Treetex, där rälsen naglats fast med långa (!) stift innan sanden kommit på. (Jobbet lönar sig. Genom åren har vi bara haft en solkurva och då på samma ställe där kontinentalblocken Mölltorp-Forsvik möts. Vi uppfattar den numera som ett vårtecken.)

Samma vinkel under ett studiebesök från Skara Järnvägsmuseum vårvintern -79. Man ser hela anläggningen. Forsviks bangård skymtar mellan besökarna, utsiktspunkten är körpanelen i Mölltorp bemannad av Göran Axelsson, då yngste man i sällskapet, senare dess ordförande i många år. (Och fortfarande yngste man...)
    Fotot är från tiden "före Tillorp", alltså innan Lasse Lundgren och Tommy Jonsson blev medlemmar. Ett av deras första distansbyggen blev kontaktledningsbryggorna i Mölltorp där det än så länge gapar tomt. "Tillorps Mekaniska", ett mycket innovativt företag prövade ständigt nya lösningar (TB-koppel, shimmade växlar, skalenlig kontaktledning, minnesmetall, DCC-system) och blev en viktig del av Skövdeföreningens identitet.
    En annan avknoppning kom att bli Västerås Vagnagentur, samlingsnamn för kvartetten Björkelund-Dagermark-Mattisson-Blohm. Avstamp för VVA:s etsplåtar var WNJ-järnvägens behov av fler godsvagnar. En tredje länk från Skövde är Grepens smalspåriga kalkbana, en lätt konkurrerande järnvägsförvattning som hyggs av Göran Tholin, då medlem i klubben, numera sin egen trafikchef, se Samtrafik.

Fotot visar första körpanelen i Mölltorp, mycket ambitiöst anlagd, som byggdes om flera gånger. Den underjordiska bangården (också mycket ambitiöst tänkt) togs bort efter år av ständigt krångel. Se här en erfarenhet som vi gärna delar med oss av: Lägg inga spår i underjorden, framför allt inga "fiddle yards" (Untererdische Abstellbahnhöfe på MIBA-språk). Måste du så undvik växlar, måste du ha växlar så nöj dig med enklast tänkbara och montera dem inte osynligt inne i betongväggen dit ingen når, där bara fotoceller ser och man tvingas raka ut modellerna när de spårar ur. För det gör de. Samtliga. Endast där, på känsligaste stället. Det har funnits situationer på Skövdebanan som påmint om när man hittade Loheskatten i Gamla stan, om någon minns.

Till Göteborgs Modelljärnvägssällskap har Skövdeklubben alltid haft ett gott förhållande. GMJS, det stora föredömet med byggare som Lasse Bernström, Jon Fast, Leif Johansson m.fl. bistod oss från första stund med goda råd och dåd.
    Här är ett historiskt tillfälle i oktober -82 då GMJS kom på studiebesök. (Så här i efterhand frågar vi oss hur vi alls vågade...)
    Mannen mitt i bild är Sven-Bertil Johansson, materialförvaltare och med en humor som vi hade väldig respekt för...

...likt Lasse Bemström som här ses demonstrera ett 600 mm-lok i O-skala. I våra lokaler... Nestor Bernström, gentlemannen, mästerbyggaren...

Trenden också i Mölltorpsrummet gick mot att korka igen utrymmet, att öka på landskapsytan, men att hellre minska antalet spår. Också en erfarenhet som besannades: Det är roligare – och mer realistiskt – att rangera på få spår. Och – igen – du klarar dig med färre växlar än du tror. Däremot skall du alltid sträva efter så långa hinderfria spårlängder som möjligt. Trots att vi sanerat bangårdarna finns där fortfarande spår som aldrig används. "Rundspåret", däremot, den hemlighet som sluter slingan och tillåter "continuous running", är alltid igång, också när vi arbetar med annat då vi låter ett tåg ticka runt banan. Det fungerar som kanariefågeln i walesiska gruvor. Blir det tyst har något hänt. Vad man än kan säga om rundbanor versus punkt-till-punkt: De behövs om man bara vill se tågen rulla en stund. Vårt rundspår betyder också rejäl testkörning av modeller. Arbetspass för de små loken på 6–8 timmar är inte ovanliga och så småningom lär man sig vilka modeller som går att lita på. (Bäva månde mj-tillverkarna den dag vi släpper testprotokollen.) Vare nog sagt att det finns många "underdogs", att de billigare loken inte behöver vara de sämsta men att andra modellerer är överreklamerade och inte tål att köras på detta viset. Bäst-i-test (vi skrev om det i Allt om Hobby) är till exempel Kleinbahns E94-chassi som vi monterat i ett Mg-lok. Det har fungerat oklanderligt i mer än 20 år. Vi har gjort ren hjulen en gång och det är tveksamt om det egentligen behövdes.
    Skövde har för mycket underspår och tunnlar, en nödvändig kompromiss med de förutsättningar som rådde de första åren innan järnvägen ökades ut med tre rum till. Skulle vi byggt från början idag skulle det säkert blivit mer "walk-around" längs väggarna. (Och antagligen västgötskt smalspår i skala O, men det är en annan historia.)

Sittbrunnen i Mölltorp sådan den befolkades under ett bankalas: Från vänster Göran Tholin, okänd (!), Hans Larsson (MRW), Roland Ewerman (Malmö) och Lars Wahlström (Hjo) med blicken mot Kråkvattnet som var Lasses station så länge han var aktiv. Lars, fortfarande medlem, den fingerfärdigaste av oss alla och tongivande under de första åren, flyttade senare till Stockholm. Också Roland, konstruktör hos dåvarande R/K Modell fick mindre tid över för hobbyn. Hans byggsats till resgodsvagn F5 omtalas byggare emellan som en av de bästa som gjorts på svenska.
    Det ser fortfarande lite ödsligt ut men stationshuset har fått tak och kontaktledningsbryggorna är på plats. På spår 1 står en BCo-vagn etsad av Hans Larsson, framför denna Roland Ewermans D-lok, en legendarisk byggsats som gjorde sensation var den visades.

(Storbild)

En klassiker publicerad i Allt om Hobby 1979 då sällskapet presenterade sig offentligt första gången. Reportaget öppnade oss mot världen och gav precis de kontakter vi behövde för att komma vidare.
    Det handlar om tåg, som synes. På spår 1 WNJ lok 1 med de tyska personvagnarna. (Järnvägen ägde just inga andra.) På spår 2 WNJ lok 2 med BJ resgodsvagn och ångvärmefinka sist i tåget. Dessa, liksom malmvagnarna på spår 3 byggda av Olle Sundström, trafikerade WNJ under sällskapets första år. Lokomotorn på spår 4 är en Hobby-Teknik-plåt på ett Joeufchassi. (Jag minns att jag var omåttligt stolt när den rörde sig på banan första gången. Betänk att detta var på hembyggets tid, innan den stora boomen, då man fortfarande knackade nitar och filade lagergafflar för hand.)
    Vi skriver 1979, året då Y6:an kom och allt var möjligt.

Originalartikeln från Allt om Hobby 8/79

Två år senare slog byggarna Larsson/Trulsson till med hela lådor Y6 i alla tänkbara varianter och då såg det ut så här i Mölltorp. Herrarna hade verkligen tagit fasta på önskemålet "medhavd modell". Effekten, hittills oöverträffad, påminde om mannen på Titanic som beställde is till groggen...

Mölltorp våren 2004.

Jämför vi med föregående färgfoto kan vi konstatera att i Mölltorp har där inte hänt så mycket sedan oktober -84 då denna bild togs, annat än att det var ovanligt mycket trafik just den dagen och man frågar sig varför. Det går att räkna till fem ånglok, minst. Tre SJ och två WNJ-lok. Rena modelljärnvägen...