Godsvagnar

Melassvagnen till vänster, ofta synlig på Westgöta-Nerikes, var en av få privatägda. Den tillhörde Flogistonfabriken, senare, sedan företaget sålts till amerikanska intressen döpt till United Fluid, en tid känt som Förenade Läskemiraten, men i lokala krönikan alltid kallat "Banditbolaget Borsten". Byggnaden i bakgrunden tillhörde Käpplunda gård, ett karolinskt kulturarv i Skövde som revs för att ge plats åt ett dagis.

Betvagnar litt I.

Några av WNJ's många vagnar för timmertransport, litt N

Korta, öppna betvagnar klär varje järnvägsanläggning. NBJ IRm var ett, som det visade sig, vanligt nybörjarprojekt för den generation byggare som kunde vägen till Otterbäckens hamn och läste Skarvjärnet. Just denna vagn har vi sett i flera utföranden och byggd i de fyra grundämnena: metall, trä, styren och kartong, alltid med inspiration från samma källa som är en klassisk artikel i GMJS meddelandeblad.
    Vagnen på bild är så nära scratch man kunde komma innan etstekniken slog igenom och förenklade allt. Det fanns en tid då man ritsade och filade lagergafflar för hand, då ett HO-bygge som detta tog månader. Med moderna vik-metoder och förfabricerade delar bygger du upp din svenska vagnpark betydligt snabbare men knappast roligare. Vad som än kan sägas om nutida standard så var man lite stoltare förr när man landat ett projekt, också av enklare sort och med 1 mm för stora ekerhjul som vagnen på denna bild. Vi talar nu om en tid då man sågade mässingsplåt ett helt sportlov i sträck, med cigaretten i mun, till tonerna av Schuberts D-dur-trio, en vinterdag i februari med lätt snöfall men utan tjat om att man måste ut och röra på sig.

En gammal G-finka ur första vagnsuppsättningen. Fabrikatet är Piko från tiden före Perl-byggsatserna och det närmaste man kom en svensk Gs-vagn, den med det platta taket med snarlika tyska kusiner som alltid hade någon sträva för mycket eller åt fel håll. Det fanns också en Kleinbahnmodell som låg bättre i mått, men problemet var ur världen när UGJ presenterade en helsvensk Gs. Lägg märke till I-kopplet, en Piko special, värt ett bättre öde och bland de snyggare som lanserats på marknaden. Hjulen på modellen är engelska Jackson, en millimeter för stora men då helt sensationella: Tänk... Stjärnekerhjul! (Kraven har höjts sedan dess. Kommer du dragande med 12 mm eker på HO-vagnar blir du utskrattad och portad för lång tid framåt. En extremare falang lobbar sedan länge för att endast erkänna byggare som bekänt sig till protofour, fine scale, vill säga. Problemet är bara att fortsätter det så här blir där alldeles tomt i klubblokalen. Det finns ingen kvar som kan leva upp till standardkraven.)
    Vagnen på bild försvann ut på marknaden under "den stora utrensningens tid" då allt som bedömdes icke-svenskt-icke-skalenligt skulle bort. Läs: KB blev led vid alla mj-skatter han samlat på sig och sålde av åtskilligt. Hobbyn får inte kosta vad som helst, man växer ifrån en del leksaker och behöver friskt kapital till andra intressen. Dessutom är det en nyttig övning i avhållsamhet att inte nödvändigtvis äga allting. Man når en punkt då man inser att man varken behöver eller hinner bygga allt man dragit på sig, då man säljer av sin Egger-samling till den som har mera glädje av den och äntligen frågar sig vad man skall med hela lådor Limalok och vagnar. Hunnen så långt i utvecklingen är det dags att bestämma sig för ett, säger ett, sparsmakat men också realistiskt mål. Skövde är en "life-time layout" som lär sysselsätta oss länge än, vårt behov att samla och äga har aldrig varit särskilt starkt. Således tänkte vi bort allt som inte relaterar till WNJ-fiktionen och nådde fram till en mer asketisk hållning där få och enstaka nummer är modellen.
    WNJ-bolaget har sedan dess fått bättre ekonomi och ändrad inställning till äldre materiel. Om någon läsare känner igen Piko-vagnen på bild så är museisektionen beredd att med denna efterlysning köpa tillbaka den. Såvitt vi minns är den försedd med WNJ-bokstäver och ett vagnsnummer på ena sidan. I samma förlustkolumn, avdelning försvunna vagnar, finns några grusvagnar, däribland ett halvfärdigt vagns bygge i primad mässing över ett kortat Piko-chassi. Vi trodde inte banavdelningen skulle ha behov av dem längre, men så visade sig alltså vara fallet...
    Uppgifter om dessa vagnar kan lämnas till WNJ Kamp & Stödförening, e-mail:     astridgogglesworth@yahoo.se

Vagnretur

Kristers efterlysning ovan gav inga tips men 2010 ringde larmklockorna. På Tradera hade det dykt upp WNJ-märkta vagnar. Först antogs de komma från Det Stora Inbrottet 2007 men studium av vagnförteckningar visade att det i stället måste vara några av Kristers avsålda som flutit upp till ytan. Vagnarna kom från dödsboet efter en person i Arvika och arvingarna kunde berätta att denne köpt mycket material från Tåg & Lek i Karlstad, just det ställe dit Krister sålt saker. Cirkeln är sluten.

Återbördade vagnar i Kvarstad 2010.

Vagn från banans första tid, byggd av Olle Sundström, vars malmvagnar hade den egenheten att de skulle vara gjorda av Bjäre-konserverad-potatisplåt, "de blev inte bra annars". Byggare Sundström, som kunde sitt ämne, lät förstå att han hade tre stora intressen: Bach, malmvagnar med träläm och malmvagnar med metallskrov. SWB-siffrorna har Ammi textat med mall, numera finns dekaler till allt. Fotot är från februari 1980.

Littera Os, också vanligast tänkbara vagn från tiden före containertrafiken. Presenterades som byggprojekt första gången i Allt om Hobby i slutet av 60-talet, då som ett knåp av kartong och gemstolpar över ett Liliputchassi a 3:25. O-vagnar, helst den korta typen med 4 meters axelavstånd fick, med den tidens mantra, "ej saknas på någon svensk anläggning".
    Sedan dess har kraven höjts. Mässing skall det vara, förstås, och med alla detaljer på plats. O-vagnar finns att få i alla varianter, färdiga eller i byggsats, i plast eller metall. WNJ-vagnen ovan är hopkommen av en VVA-plåt, alltså etsade byggdelar från Västerås Vagnagentur, en företagsamhet mer eller mindre i personalunion med Skövdeföreningen. Notera kokvagnen. Militären är aldrig långt borta på Westrikebanan.

Finkor littera Gm, tågbetjäningsvagnar av den typ som i äldre tid alltid gick med i tågen, "cabooser" som amerikanerna kallar dem. Bilden visar några HNJ-varianter från Leif Palms kända bana i Vaggeryd.

En av WNJ-banans "cabooser", en tågbetjäningsvagn avställd i Kvarstad. Året är 1960, två år innan järnvägen lades ner. WNJ hade få vagnar av denna typ och där fanns fackliga krav på modernare tjänstekupéer i tågen. Vagnen på bilden hade nummer 8 och littera Gm. Total golvyta var 21,6 m2, vikten 10 ton och lastförmågan 7,5 ton. Bromsanordningen var från början 8-klotsad skruvbroms, senare KK-tryckuftsbroms. Vagnen hade gasbelysning och värmekamin. Tillverkare varAtlas i Stockholm år 1897. Den inköptes till WNJ 1901 och fick 1907 lagerboxar av HNJ-typ. (Ej synliga på denna bild.) Foto: Kvarstads-Örnen.

Här både vagn 6 och 8.

Tjänstevagn littera C2, den sk. Randersvagnen. Det är av allt att döma denna vagn Leonora Ludensvan-Manér åkte i, helt okänslig för att det var en tjänstevagn och som orsakade hennes ytterligare klagomål på WNJ-bolagets persontrafik. Bland annat skall vagnen vid ett tillfälle ha kopplats ifrån tåget utan att man kontrollerat att ingen satt i med resultat att Leonora Lucrezia påträffades först nästa dag, lätt kyld med bahytten på sned sovande bland gastuber och bråte och mer än vanligt upprörd över såväl WNJ-tågens som varats olidliga långsamhet så snart hon kom till sans.
    Pelargonian i fönstret (syns inte, har ramlat ner på golvet) är en eftergift åt jungfru Ludensvans krav på komfort för den händelse hon skulle glömmas bort igen. Något som förefaller osannolikt. Fröken Ludensvan-Manér var ett färgstarkt fruntimmer, en självlysande personlighet, helt osannolik för vår tid och av en sort man knappast "glömde". WNJ-personalen var nogsamt medveten om när hon var ombord på tågen. Där förekom särskilda cirkulär som lät förstå vilka extraordinära förpliktelser som gällde när jungfru Ludensvaan var stadd på resa, bland annat skulle hon tillförsäkras egen damkupé (på förekommen anledning dock under inga omständigheter i tjänstevagnen...) Dessa meddelanden var avsedda för internt bruk, men som man kunde vänta kom de strax i händerna på vår resenär med påföljd att trafikavdelningen drabbades av ännu en paskill, nu med anmärkningar om tjänstemännens vid härvarande förvaltning stavning, syntaktiska känsla och grova meningsbyggnad.

Virkesvagnarna i de senare uppsättningarna var av SJ standardtyper, här Westergötland-Nerikes vagn nr 66, littera Nm.

Vagn nr 1, här som bangårdsvagn, fanns fortfarande kvar när detta foto togs i Grottkvarn.

Kalkvagnar för transport av jordbrukskalk från de många lokala kalkbrotten. Eftersom kalk måste skyddas från fukt så var de täckta med luckor. När man började köra kalk i säck slutade dessa vagnar ofta sina dagar som skräpbehållare, långt före sopcontainerns tid.

Vagn litt IRm, en av flera som hyrdes från NBJ att användas som grusvagn.