Building boom in Grottkvarn

Två flygfoton av situation Grottkvarn i februari-mars 2005, inte så litet påminnande om Dortmund 1945. Husen står tomma, överallt saknas tak och fönster, skogen är av den typ som "vandrar". Stationshuset, enda byggnaden med vindskivorna på plats, är på väg till Skövde för att anta identiteten brukskontor. Återstår att "ta ner skylten", men krafter är igång för att hejda avflyttningen och låta åtminstone några hus bilda stommen i en mer permanent "hemstation" längs den icke publika delen av Westergötland-Nerikes. Det måste bli ordning, som Sisyfus Gräsroth, ensam boende på orten, uttrycker sig. Ingen tar ansvar. Det är tillräckligt jobbigt här ändå utan att vi skall behöva byta stadsplan och stationshus en gång i månaden, fortsätter Sisyfus. Grottkvarn är en arbetsplats dit alla pendlar, folk vill inte bo på här. Varken systembolag eller bokbuss finns, ungdomen flyttar. Vi måste få hit fler företag, entreprenörer av samma typ som "Big Swede" i Kråkvattnet är vad vårt samhälle behöver, avslutar han.
    Den uppmärksamma läsaren ser skillnad på februari- och marsbilderna, man kan ana en ny beslutsamhet, att något är igång. Bara någon månad senare hade situationen förbättrats ytterligare. Stationshuset fick tillstånd att stå kvar, terrängen slipades till, gräsmattor limmades fast, semafor sattes upp, körströmmen slogs på och – voilà: Grottkvarn station, mer komplett än någonsin.
    På dessa bilder ser Grottkvarn fortfarande ut som Surteraset, emellertid, tycks inte ha hämtat sig från de besvärliga sättningarna 1901, då samhället "sjönk tillbaka" vilket kom att sinka banbygget med ett helt år. Omgivande projekt under byggnad när dessa foton togs är bland annat ett gelbgjuteri (förebild i Skara) och en smidesverkstad (Ranten, Falköping), industrier som skulle behövas i Grottkvarn men där det lokala stödet saknas och som därför också hamnar på Skövdeanläggningen. Västgötastugan i framkant på februarifotot är i skala O, tänkt som "perspektivförlängare" och premiärvisad utan inredning i Göteborg på GMJS: 60-årsdag. (En byggbeskrivning av denna "stôva" är att vänta i Allt om Hobby under rubrik Två nyanser av grått.)
   

Spårplanen är inget att skrävla om, trots att banarbete var vanligt med ständiga spårändringar. Totala längden är185 cm och med två spår i bredd där det ena rivits så att bara syllarna ligger kvar. Djupet är 40 cm. Utrymmet mellan modulens bakkant och fram till vägen ger plats för nya "byggplattor", med enbart landskap eller som stadskvarter så som antyds på marsfotot. Ibland ser här ut som ett "femtonspel": det blir alltid en ruta över som man inte vet var man skall göra av.
    Svårigheten är att inte dra iväg, att balansera mellan klubbanläggning och hemmabana och inte låta sig inspireras för mycket av de lokala perspektiv som öppnar sig. Skövdeklubben har nog med "avfällingar", medlemmar som tröttnat på att underordna sig kompromisser och krav som följer med kollektiva projekt, som dragit sig tillbaka för att "bygga hemma". (Ekvationen är besvärlig. Den medger sällan både - och. Grottkvarn kan bli ett hot mot klubbanläggningen den dag vi lägger all omsorg på den i stället för att kämpa vidare i Skövde. Då finns inte så många kvar som bygger på det stora WNJ-projektet.)
    Vi skyndar långsamt, således. Någon digitalisering är för närvarande inte aktuell i Grottkvarn, grusning har inte påbörjats. Spåren, löst stiftade, är av fabrikat Tillig, snyggt blånerade och av mer europeiskt snitt än engelska fabrikat. Uppstickaren Tillig – kanske en konkurrent till Peco – har också lanserat mycket vackra växlar, men växlarna får oavsett tillverkare tänkas ligga/ha legat utanför den del av stationsområdet modulen beskriver. De skulle inte hamna med realistisk hinderfri spårlängd emellan. Här handlar det framför allt om en provsträcka för att kolla att materielen håller sig på spår och där körningen kommer i tredje hand.

Det händer att vi beviljar oss lite vagnuttagning, katten Smirre och jag, oftast med en Z65 och några grusvagnar i arbetståget. Han tröttnar snart men husse kan sitta länge och meditera över ett lok som rör sig fram och åter längs det enda spåret. En sorts terapi, antar jag, känslan av att ha något inom räckhåll att "köra på" medan man tänker ut nya artiklar. Behöver jag "sträcka ut" finns hela Skövdebanan att tillgå. När jag vill kan jag bege mig dit, koppla upp mig på WNJ-nätet och köra "så det freser i greset"...
    Y6:an som skymtar i februaribilden är av Perls första typ, med -79 re'n och det första elektriska tåg Smirre katt fick se i trafik. Han har respekt för allt som rör sig på banan, men har ännu inte hajat hur det går till. Det är samma förhållandet som med tidaholmarna och grafiken. Men hur förklarar man för en katt hur en permanentmagnet fungerar? Vad bryr sig en katt om förbud att beträda spårområdet och måste han veta skillnaden på en Y6 och en YB05p? Smirres attityd till de små tågen kan beskrivas som "positivt uppmärksam". Han slår sig ner någonstans i teddyterrängen varifrån han kan övervaka varje växlingsrörelse, betraktar tågen med intresselöst välbehag men bryr sig måttligt. Enda gången vi varit oense var när jaktreflexen löste ut och han dängde till en NN-vagn med tassen så att den for av spåret, för övrigt samma vagn som är på bild i Modelltåg 94. Det tog en stund att få honom att förstå att så gör man inte med Claes Mattissons vagnar, RIV-märkning står byggaren själv för.
    Förhållandet mellan modellbyggaren och hans katt kan bli mycket intimt, det finns en rad kända "MJ-katter": Roye Englands Flyffy och Uno Miltons Pontus med guldtanden. När föreningen Smalspårsfrämjandet var ny föreslogs av dess dåvarande kassör, husse till två siameser, obligatoriskt kattinnhav hos medlemmarna. Litteraturen i ämnet är begränsad, men läsare som vill veta mer om Smirre och hans värld rekommenderas ta del av Astrid Gogglesworth's "Varats eländiga mjukhet". Där utreds bland annat kattens "ubiquitet", alltså dess gåtfulla allestädesnärvaro i hobbyrummet. Statist på det svartvita bildbeviset nedan är katten Selma, ständigt närvarande under lampan på byggarbetsbordet, alltid mellan tummarna på husse eller matte och aktivt delaktig i flertalet byggen som lämnade företaget Armerad Kartong fram till åren före millennieskiftet då också vår avhållna medarbetare lämnade företaget.
    Mer i ämnet "cat bashing": Skador på arbetsplatsen är ovanliga, men cyano- och epoxylimmer bör undvikas när katten är i rummet. Helst bör den hållas undan när du använder svarven eftersom metallspånor – speciellt mässing som är kortspånande och "kladdigt" – har en tendens att fastna i trampdynorna. Det är också viktigt, speciellt när man arbetar med styrén, att kattens päls rengörs från slipdamm då och då. Mest av estetiska skäl och för att undvika misstankar om vanvård för den händelse du skulle få oväntat besök i hobbyverkstaden. Här gäller – för att tala med Nina Yunkers som ger råd i alla frågor – att "borsta energiskt".
    Färgfotot visar Smirre i växlingstagen på Grottkvarns station. Det är ovanligt att vuxna katter, sedan de en gång rekat terrängen, förstör något på anläggningen. Du kan öka kattens förtroende om du ser till att bädda åt den där den hittat sin favoritlega på banan. Noch landskapsmatta fungerar bra. Heki har vi ännu inte prövat, men teddy är inte fel. Helst bör den, för att vara klädsam, anpassas till kattens egen färg och ras. En skogis kräver således långhårig teddy av den svårfunna sorten som lämpar sig mindre väl som landskapsmatta. Om siameser kan sägas att de snackar för mycket. Bästa valet är katter av typen korthårig bonnlurk eller "Borgunda retriever" som är samlingsnamn på katter av Smirres typ och som gör sig bra i landskapet när de somnat.

Grottkvarn var ett industrisamhälle av tyngre slag än till exempel Undveket och med "väl desorienterat näringsliv". Den dominerande fabriken, en massiv byggnad med dystra fasader, kallades aldrig annat än "Stora Grå" och var jämte kvarnstenstillverkningen ortens största arbetsplats. Den stod kvar långt efter nedläggningen som ett monument över ett tröstlöst antal arbetsdagar.
    Modellen på fotot saknar stenfundament och några detaljer. Den är en av de större vi prövat i HO och det visade sig att scratchbygge denna gång inte blev så billigt som man tror. Det gick åt flera längder plywood för att bygga Forsviks Mekaniska Verkstad som är vår förebild. Materialkostnaden slutade på flera hundra, trots att vi stagat med stuvbitar av masonit och använt trä för att simulera plåttak. Det kostar när man bygger stort. Epoxylim, till exempel, att tänka på när du limmar stora ytor plast/metall, går på 70:- tuben och du gör lätt av med flera förpackningar på ett enda bygge. Dyrt eller ej: Totala materialkostnaden för denna kåk hamnade på ungefär samma summa som en ordinär Fleischmannvagn. Med arbetstid och sociala avgifter skulle ett bygge som detta landa på femsiffriga tal.