Liten inredningsutredning

Vi får ibland frågan om husen på Skövde-banan har inredning. Svaret är att det har de. Inte alla, men ett antal är förberedda för belysning och har försetts med passande möblemang i "de rum där det lyser". Övriga är ingen större poäng att lägga ner omsorg på. Enligt vår erfarenhet ser man just inget genom ett HO-fönster om där inte finns belysning eller fönstret är exceptionellt stort. Något som inte hindrar oss från att göra inredning ändå, också där det inte behövs.

"Fria rummet", om man säger. En interiör från Forsviks kanalstation som länge levt ett egenliv som demoobjekt och som väl aldrig kommer på plats igen. För vem ser ens fartygsmodellen i fönstret i ett hus som står tre meter in på anläggningen och som man inte kan närstudera med mindre än att man kryper en bit på alla fyra och sedan lyfter ur en hel terrängsektion som man tvingas balansera på huvudet. Här tänkte vi om radikalt: I början var det så viktigt att komma intill och köra tåg överallt. Som anläggningen växte igen bygger vi den numera med ett helhetsperspektiv och ett antal utsiktspunkter som med åren valt sig själva och varifrån banan bäst betraktas. Frågan är då om vi också fortsättningsvis skall lägga ner omsorg på baksidor som ingen ser eller om framtida fasader blir Potemkinkulisser. Svaret så här långt är att vi fortsätter bygga kompletta runt-om-modeller, även om detaljerna aldrig syns. En sorts Kilroy-was-here-komplex, det slutna rummets estetik där ett "inre tvång" driver oss att bygga" osynliga" innanmäten. Vilket väl går an så länge man inte hör röster i husen. (Jag tyckte det hördes klirr och skratt från järnvägsrestaurangen, men det är väl bara inbillning... Är det du, Rutger...?)

Mularps kyrka, av typiskt västgötasnitt. Modellen har fler detaljer i tornet än totalt exteriört. Bästa byggtipset om du skall göra blyspröjsade kyrkfönster i HO: Nagellack does it...
    Utsida, var är din insida, frågade Gunnar Ekelöf och då kan det se ut som på nästa bild...

...där klockaren dragit sig tillbaka överst under kyrktornet för att få läsa Allt om Hobby i fred. Han har bandage om stortån och Höganäskrus inom räckhåll och han har tagit stegen med sig. Chansen att någon får syn på honom är liten, för detta krävs ingrepp från högre makter, såsom till exempel en synlig hand som lyfter av hela torn taket.

Mularp en bit in i bygget. På detta stadium är det mesta synligt både ut och invändigt men det börjar bli dags att bestämma sig för om och var modellen skall inredas, vilket måste tas hänsyn till när du bygger vidare och du skall ta ställning till om taket skall vara avlyft bart, var lamporna skall sitta osv.
    Lägg märke till hur kraftig plywoodstommen är. Överdrivet, men befogat. Trä slår sig, och i det här fallet finns inget Riksantivarieämbete som åtar sig att reparera. Det tråkigaste som finns är att gå tillbaka och tvingas laga modeller som havererat, inte för att det är ogörligt utan för att det tar tid att komma ihåg hur man gjorde. En god vana är därför att anteckna färgblandningar, dimensioner, limsorter och att spara dokumentationen. Det finns inget tristare än modeller med skavsår som hamnat längst in i museimagasinet där ingen längre vet hur man tar hand om dem. Mardrömmen är färger som bleknar eller limfogar som går upp efter några år. En annan god vana, där vi försöker hålla moralen hög, är att fixa underhållet genast, innan där blir för många lossnade detaljer att hålla reda på.
    Människan är ständigt gåtfull menar Joseph Beuys. Varifrån driften kommer att göra inredning också där den är garanterat osynlig går inte att förklara, kanske är detta vad som skiljer den sanne modell byggaren från den mindre noggranne som slarvar ifrån sig sådant som "ändå inte syns", till exempel inkråmet på ubåtsmodellerna på Malmö Tekniska museum, invändig rörelse på J-loket, faraos innersta rum eller kartan i flygoverallen på Capronibombarens pilot. (Felritad, för övrigt. Inflygningsbanan över F6 ser inte alls ut så...)
    Rena mystiken, faktiskt. Mer en fråga om känsla. Bara vetskapen om vad som döljer sig bakom väggen och att det är endast byggaren som vet om det kan vara behållning nog. Problemet är av samma art som gudsbeviset den svarta katten i ett kolmörkt rum. Det sägs att den finns där men det är bara katolska kyrkan som har sett den.
    Inredning, som allt annat modellbygge, är en fråga om stilisering och man bestämmer detaljeringsgraden i förväg. För en titt genom vagnsfönstret kan det vara nog med en kartongbit för att simulera soffor, i varje fall i mindre skalor. Fråga är var gränserna går: Några mästarprov vi sett genom åren är en Sb där lokförarpallen stod på tiondelen rätt eller Stig Nybergs berömda postvagn i skala HO där inte ens breven saknas. Det var denna modell som fick byggare Nyberg att byta upp sig till skala O eftersom "tandning av frimärken var besvärlig att göra i HO-skala".
    Husinredningar är som kinesiska askar, de måste i viss grad vädja till fantasin och man får vara påhittig. Grundämnen i HO är faner, tunn kartong, cigarettpapper och plast. Mattor och tapeter är sällan ett problem, det går att klippa mönster överallt ur tidningarna och med ett dragstift kommer du långt om du behöver trasmattor i köket.
    Tills vidare är åtskilligt på Skövdeanläggningen en scen i mörker, men den dag vi tänder husbelysningen kommer mycket att avslöjas. Vi har förberett för allt möjligt, men kan inte koppla in strömmen förrän husen är definitivt placerade. Där finns till exempel kompletta interiörer i societetsvillan där Leonora Ludensvans ses spela Schubert med autentiska palmer intill flygeln. I plåtslageriets övervåning har Antung Chrylberg sin atelje och vad som försiggår bak Magdalena Pyttesjös gardiner i Brakåsen talade man tyst om redan då. I väntsalarna finns fullt av folk, i smidesverkstan blixtrar det från svetsaggregatet och kikar du in i lokstallet hittar du en komplett verkstadsutrustning. I badhuset finns bassänger och kakelgolv så klart och i Ränndalens stationshus, varifrån bilder bifogas, finns både kök och överliggningsrum för WNJ:s åkande personal.

Vanligast är att inreda med lösa moduler som sticks in i huset underifrån. Här en interiör från ett badhus. Fast vattnet i bassängen ser lagom inbjudande ut...

Så här såg köket ut i Ränndalens stationshus. Notera diskbänken. Av marmor, givetvis.

Interiör Upsiöö stationshus. Materialet är card. Tapeten av en typ som var mer vanlig förr.

Ljud, som är modernt numera, är också en sorts inredning. Som till exempel i detta svinhus från Kinnekulle som försetts med elektroniskt nöff. Förebild bifogas här, du må själv leta upp modellen som bör höras där den står på anläggningen.
    Uruppförande är beräknat till lördagen 12 juni. Kompositör: R. Friberg. (Vem annars? Det kan hända att föreställningen ställs in och att inspelningen får göras om. Solisterna på interfacet skall enligt kontraktet vara Kinnekullegrisar och inga göteborgare...)
    Svinvaktaren på bild heter Per-Axel Lodö, mj-byggande TV-fotograf i Luleå som assisterade vid mättillfället. Modellen, sådan den till slut hamnade i Kvarstad är en orgie i väderbitning och med många sorters material. Den skymtar i bakgrunden på fotot till artikeln Heljans lilla röda i Allt om Hobby 4/04. Återstår, sedan Rutger fixat ljudet, att utrusta den med den rätta lukten, förslagsvis ammoniak... (Vilket är ännu svårare än autentiskt nöff att visa i bild.)
    Återstår att inreda fågelholkarna, något som räknas till detaljeringsgrad 5 men där det finns de som menar att det är absolut nödvändigt att göra detta noga och ofta redan nu.
    En sak till, men viktig. Inredning hänger samman med belysning och därmed tidpunkt på dagen. Vi anger normaltiden på Skövdebanan till begynnande eftermiddag då det börjar skymma och man tänder upp här och var i husen. Om någon timme är det redan mörkt, då syns ljusen i personvagnarna och då är gatubelysningen tänd. (Stjärnorna syns dåligt, emellertid. Det har varit en disig dag med duggregn fram på kvällen och augusti har passerat.)
    Det återstår åtskilligt, emellertid. Slutvisionen är ett "ljusspel", en kombination av hus belysningar och dimrar som ger en extra dimension åt hela anläggningen och där man upptäcker också husens interiör.
    Det bästa vi sett i den vägen är en uppvisning på Göteborgs modelljärnvägssällskaps anläggning, så imponerande att den ledde fram till följande övertygelse: Mörkerkörning i nollan bör ej saknas på någon svensk anläggning...

Det är alltid lika kul att kunna lyfta på taket och visa hur modellen ser ut innanför, något som gäller också lok och vagnar. Öppningsbara dörrar, sotskåpsluckor m.m. är prov på samma tänk. Här ett prov från SMJ. Fråga är bara vad tågets passagerare gillar tilltaget.
    Månntro det är Asmodeus som slår till, halte djävulen som hade för vana att slå taken av husen och avslöja människors inre.