Byggteknik

Fönster

Svårast, i varje fall tidsödande, vid husmodellbygge är fönstren. Skövde använder "dragstiftsteknik", noga presenterad i Allt om Hobby 4/84. Denna bild av ett typiskt västgötafönster reder ut begreppen.

Ett berömt ögonblick på ett bankalas känt som "året då Ammi visade dragstiftet", dvs demonstrerade en fönsterspröjsmetod som dittills varit mest teoretisk men som många ville se och som numera ofta praktiseras av HO-husbyggare. Det gick som ett sus genom församlingen när "Ann-Marie skulle lära Conny (sittande till vänster) hur man gör". Alla skyndade till, något som inte minskade grupptrycket på solisten. Det är svårt att dra spröjs med dragstift, nämligen. Färg, tid och underlag måste stämma som när en kinesisk kalligraf för en pensel och man lyckas inte alltid. Turligt nog blev det bra det denna gång. Perfekt, spikrakt. Bilden visar själva koncentrationsakten. Jublet som bröt ut efteråt har jag bara hört en gång senare: när Kajsa Bergquist tog två meter i höjd på Odenplan i Falköping.

Ammi har senare berättat hur nervös hon var och låtit förstå att "Det fönstret gör jag aldrig om..." Frågan om "drag-" eller "etsfönster" har sedan dess stått öppen. Etsade fönster ger skarpare relief, men är svårare att måla och limma. Med dragstift, som innebär viss stilisering, har du färgen direkt och slipper montera fönsterrutan efter målning.
    Den verkligt fingerfärdige skär sina spröjs ur kartong eller etiketter. Tunn dekorationstejp har också förespråkare. Klart är att plastfönster, sådana de bipackas byggsatser gärna blir lite grova, framför allt på ett foto. Här, om någonstans, handlar det om tiondelar.
    Några tekniktips a propos en debatt på Smalspårsfrämjandets site om svårigheten att hantera ett dragstift. Svaret är att: Jo, det är svårt. Också för vana ritare (av den sorts som efter datorernas intåg inte längre finns). Fönsterrutan: Cobex, plexi eller plast alla möjliga sorter skall vara tjock, kring millimetern. Den får inte "svikta" och bör vara rengjord med bensin. Spröjsen dras antingen på rutor som redan monterats i husfasaden, separat på varje fönster löst för sig med ritningen som underlag eller, alla linjer på en gång på ett större ark som skärs till fönsterbitar efter målningen. (Komplett text som beskriver tekniken finns i AoH 4/84.)
    Står valet mellan en färg som flyter bra i stiftet och en som har bättre nyans mot förebilden så fubba hellre och välj den förra. Om du kör fast: Det lönar sig att börja om med ny ruta (och ny färgburk). Spröjsen på Skövdebanans halvnollhus är nästan alltid Humbrol. Bryter du en färg förstörs den fortare i burken.
    Viskositeten beror på kulör, men är ofta "demi-sec" (som vi skulle sagt om vi varit vinkännare.) Den vackra stadsmodellen över Vänersborg (se den!) använder fotografier i fönstren. Beroende på avstånd kan det räcka med att måla dem med spröjs och allt direkt på fasaden.
    Andra "clinics vi minns" är när Mats demonstrerade slunggjutning i hushållsassistent. Det bakas allt mindre i stugorna sen dess, något som också kan bero på att bakpulvret är slut. Det använder Lasse Lundgren som fyllningsmedel till cyanolim, perfekt att laga i plastmodeller med. (Se Modelltåg 94. )

Medins plåtslageri

Leveransfoto av färdig modell på väg till Skövde för att ingå i hantverkarkvarteret Uttern, Kvarstad. Förebild är Medins plåtslageri, Gamla stan, Falköping, nu rivet. Byggare: Armerad Kartong, dvs Ammi, KB.
    Vi får ibland frågan efter vilka principer vi väljer ut våra objekt och vem som bygger vad på kåkarna. På första frågan svarar vi: vet ej. På den andra: pepparkakor. Vill du verkligen veta så är det rätta svaret att ett påtänkt modellhus skall på något vis "tala" till oss, tycke måste uppstå. Förebilden, rapplig eller ej, skall vara vacker att se på, färg och form måste harmoniera. Det skall också gå att komponera in den i den västgötska bebyggelsen som dominerar anläggningen. Den får heller inte vara en upprepning, den skall addera något som inte fanns där förut. Det gör heller inget om slutresultatet fortfarande går att känna igen, om det är en struktur som besökaren omedelbart reagerar på: – Titta där, det är ju vattentornet i Mullsjö! (Fel, hörru'du. Det är ställverket i Skara. Försök igen...)
    Tro't om du vill, men hus har landskapskaraktär, takvinkeln skiljer sig från söder till norr, falu rödfärg ser annorlunda ut i Dalarna, förhållandet till snickarglädjen är olika: Det bonnigare Skaraborg kostar inte på sig samma överdrifter som en skärgårdsveranda, stad och land skiljer sig mycket, husen får inte bli för stora osv. Detta är anledningen till att vi lägger ner oändlig möda på ett svinhus från Kinnekulle medan andra, mer uppenbara modellobjekt, lämnar oss kallsinniga. Å andra sidan: Att hitta förebilder är det minsta problemet. Vi behöver inte gå många meter för att leta efter inspiration. Plåtslageriet på bild, likt flera kåkar på Skövdeanläggningen, finns på kastavstånd i vårt hemmakvarter. I ett fall har vi inte ens lyft på rumpan: Också vårt eget hus, Gärdesgatan 14 i Falköping, står modell på Skövdebanan.
    Det bör tilläggas att hus som rivits eller på annat sätt hotas har företräde. Konceptet Kvarstad bygger på tanken att även om förebilden är borta så finns där ändå en modell bevarad, med dokumentation, ritning och allt. Varje modellbygge är en privathandling som förknippas med olika minnen. Materialkostnaden är liten, det är affektvärdet som räknas. Dyrast är Epoxy-limmet till taken. Skulle vi å andra sidan räkna arbetstimmar hamnar vi på femsiffriga belopp. Modellbyggare är ett låglöneyrke. Arkitektfirmor pyntar i utan att knota, men privatpersoner har inte råd att betala vad en handgjord A-modell egentligen kostar.
    (Vi bygger, för den delen, inte på beställning och vi jobbar långsamt. Det är ju en hobby, remember? För några år sedan fick vi en flott förfrågan att inför sommarutställningen på Läckö slöjda till en medeltidsmodell av Lödöse. Beställaren hörde av sig i maj, utställningen skulle öppna om tre veckor. Det var å andra sidan "inte så noga", vilket blev en anledning att tacka nej. Ty "noga" är nyckelordet för allt modellbygge, även om vi tillåter hög stiliseringsgrad och måste fubba ibland. Det kan ta lång tid från mättillfället till färdig modell. Rekordet är gamla badhuset i Falköping som stod halvfärdigt i tretton år. Oftast bygger vi husen tillsammans så att de vandrar mellan oss. Något projekt kan vara Ammis eller KB:s i varje detalj men vi växlar och lämnar modellen ifrån oss när det tar emot. Ann-Marie är säkrare på spröjs än KB som skär rätare vinklar och löder där Ammi limmar. Nedsmutsning är ofta KB:s jobb men slutfinishen hjälps vi åt med. Ammi gillar plast. KB föredrar trä. Vårt förhållande till byggsatser är likgiltigt. Kan vi lära något av dem, någon listig teknisk lösning eller så, är det OK, annars finns ingen anledning att gå över landskapsgränsen. Husbygge handlar om scratch, men, "if the shoe fits, wear it", som Linda Skugge brukar säga. North-Eastern-lister och flak underlättar mycket, du slipper det trista jobbet att skära och rista.)
    Modellen på bild är ett kompositbygge. Materialet är både plast, metall, kartong och NE-trä. Tegeltaket är en köpedetalj från Vollmer. Skall egentligen vara falsat enkupigt västgötategel men vem ser skillnaden? För övrigt har Antung Chrylberg sin ateljé på övervåningen i detta hus, han finns där med staffli och allt men han syns ju inte heller. Se där ännu ett urvalskriterium. Modellen skall gå att komponera in i den litterära fiktion som är Westergötland-Nerikes.

Förebilden en regnig dag i Falköping, snett uppifrån som är det perspektiv ur vilket vi vanligen betraktar en modelljärnväg: Vi glor ut över en massa tak som är den detalj vi borde lägga ner all omsorg på. (Gäller tågen också.) Vi har funnit att plåttak görs enkelt i plast. Äldsta bevarade försöket – från tiden före Skövdesällskapet – har inte slagit sig än.

På jakt efter en identitet. Modellen har börjat finna sig till rätta. I Kvarstad, som behövde ett plåtslageri. Allt är ännu provisoriskt, slutplacering dröjer, kringliggande hus är preliminära. Trottoarer, staket, tomtgränser, gatubelysning med flera detaljer saknas. Har vi en gång givit modellen en roll i järnvägens "historia" – i synnerhet om vi publicerat bilder – blir det svårt att ändra med mindre än att vi tvingas till krystade förklaringar. (Huset "brann upp" vid katastrofen -24, det "revs" för att ge plats åt osv.) Detta är vad som gör en klubbanläggning sårbar. Om en medlem, han som byggt stationshusen, flyttar och tar modellerna med sig blir det stora bekymmer att ersätta dem. Problemet har varit litet i Skövdeföreningen: Någon medlem som slutade bygga lät ridderligt meddela att hans modeller skall stå kvar så länge verksamhet pågår. Egentligen, för att tala om så trista saker, borde noggrant stipuleras hur förfaras med modellerna om byggaren skulle förolyckas. Frågan finns där: Vem skall ha min gamla järnväg när jag dör? Det kan vara svårt att förklara för ende (ointresserade) arvingen att hans farbrors leksaker (i sig inte särskilt värdefulla) betyder mycket mer för hans klubbkamrater.

Blidsbergs kraftstation

Här är ett annat bygge, kraftstationen i Blidsberg, på väg till slutförvaring i Skövde. Vi försöker att i god tid bestämma var i landskapet modellen skall stå och beräkna sockelhöjden därefter, Petigast på den här kovesen var att svarva isolatorerna. Sockelpartiet, mycket nära förebilden, sysselsatte Ammi en god stund. Se även bild på slutlig placering i landskapet.

Byggtips från Upsiöö

Banvaktstuga, Kavlås, Hjo-Stenstorps järnväg. Flera förebilder på Skövde banan är från HSJ, stugan i Hjo hör också till de tidiga modellerna. Kavlås finns som byggartikel, med ritning och allt i nummer 21 av tidskriften Smalspårigt. När Rimbo Grande senare gav ut "stora fönsterplåten" såg man till att etsa en omgång fönster också till Kavlås, ett lämpligt projekt om du vill pröva på husmodellbygge. Svårast är att lära sig stava banvaktstuga med ett "s".
    Detta är det ena sättet att betrakta fotot. Ser vi efter i tidtabellen får vi veta att platsen hette Upsiöö Ö och var en vägövergång öster om den gamla masugnen men att den drabbades av hiatus (vokalsammanstötning). Så kan en plats inte heta, inte ens på en modelljärnväg. Resultatet blev att Upsiöö kallades Breda vägen av skäl som vi redovisar i WNJ-boken. Kulissen var när bilden togs inte färdig, varför det var möjligt att köra in i väggen med full fart, något som – förklarades det – "inte var järnvägens problem. (Se vidare Tao och Wu-Tao-Tzu i uppslagsboken.)

I sankmarken söder om Upsiöö ser det ut så här. Kulissen stiger ur havet (Stora Lögnen, rättare). Från ena hållet kommer ett godståg med en T21 framför...

... och från det andra drar ett Sb-lok ett tåg mot Mölltorp.

Här kommer en Göteborgare i full karriär med fällda strömavtagare på väg mot Forsvik utan att bekymra sig över att linjen dit aldrig elektrifierades. Modellen är byggd av Tobbe Westman, SMJ, berömd för sin mycket speciella trial-and-error-teknik, sin snabbhet och utpräglade känsla för plywood. En Xoa5, alltså expresståget "Göteborgaren", är aviserad i mässing och allt från Firma Perl. Men det hjälper inte. Elmotorvagnar skall hålla sig på SJ-linjen. Westgöta-Nerikes förblev oelektrifierad.
    Kulissmålning består av lika delar inspiration och noga beräkning. En kuliss skall "vara utan att vara". Den bör vara enhetlig, lite "tråkig", och målas med samma färger av samma "artist" och den får inte bli något "konstverk". Man bör undvika att måla hus och figurer såvida man inte är etablerad konterfejare och kan sin perspektivlära. Problemet är att hyr du in en äkta konstnär känner han sig sårad och vet ändå inte tillräckligt om modelltåg.

Detta foto avslöjar avståndet mellan spår och kuliss på föregående bilder. Landskapsbygge pågår fortfarande. Vinden går i teddytyget där ett tåg har stannat på linjen söder om Upsiöö Ö. (Du känner själv hur illa det ligger på tungan. Jag känner bara till ett ord som är otympligare och det är "sämsksskinnstyngd", bra att ha till allt möjligt när man bygger modeller.)
    Det är sällan man ser tåg fotograferade uppifrån på detta sätt. Flygfoton är inte vanliga, gissningen är att vår bild hänger samman med junker Lebemans Aeronautikcorps på 20-talet. (Mer om honom i kap. Luftaffärer i WNJ-boken.) Anledningen till uppehållet tycks vara någon av de improviserade smultronplockningar som brukade förekomma just här. Tidtabellen var rymlig, man hade inte bråttom. Loket är WNJ 8 eller 9, personvagnar är nr 1, 3 och 4. Så här såg det typiska WNJ-tåget ut, med max 30 axlar och personvagnar närmast lok. Två blandade tågpar om dagen var rutinen.

Smultronplockarna från ovan i närbild. De utflyktande damerna är sannolikt gäster på Undvekets sanatorium. Fotografen tycks ha gått ner för landning och hunnit med också denna bild innan tåget fortsatte. Vår misstanke går till Capitano Carnivoro, "Köttätaren", ett italienskt flygaräss av det rastlösare slaget som kamperade ihop med Lebeman och vars smak för det veka livet vid sanatoriet noga beskrivs i WNJ-boken.

Landskapsbygge pågår. Men så här nära varandra får två fordon inte framföras. Säo gäller också på en modelljärnväg.
    Platsen heter Breda vägen, tidigare Upsiöö Ö. Där står idag ett tjärkokeri, deponerat av tidigare Östermalms MJ-klubb och ett av flera "modelljärnvägshistoriska minnesmärken" på Skövdebanan.

Ordförande Göran "at hard work" med Breda vägens hållplats. Han står i en "lift-out" av det slag som finns överallt på banan, osynliga för besökaren men nödvändiga för att nå dit man vill.
    Regeln är att man sätter tillbaka sektionen när arbetspasset är slut, lika självklart som att hänga upp verktygen efter sig. Här är lagen obönhörlig och det har hänt att rena diktaturfasoner kommit i dagen när någon underlåtit att städa efter sig. Ett sine qua non på varje verkstad.
    Som en del medlemmar blivit äldre och mindre rörliga har de löstagbara sektionerna blivit allt svårare att manövrera. En erfarenhet av samma slag som att inte anlägga för ambitiösa underjordsbangårdar är att planera anläggningen så att nödvändiga "lift-outs" görs så lätthanterliga som möjligt. Det är ingen lätt sak att med kroppshållning som en G-klav utföra en omvänd en och en halv volt bakifrån samtidigt som man balanserar en 20-kilos sektion med ömtåliga modeller på huvudet. På en lös sektion bör inte planteras några märkvärdigheter, på sin höjd lite fasta installationer som murar, gärdsgårdar och enstaka buskage.