Rapport från vagnverkstaden

Vagn nr 1 är en grusvagn littera P av oviss härkomst, möjligen har den en gång tillhört Säröbanan och byggts om på WNJ verkstad så att sidolämmarna, förut fällbara i hela sin längd, gjorts delvis fasta. Vagnen, grå av smuts och ålder och med tjärade plankor, är att betrakta som bangårdsvagn och i dåligt skick. På rambalken finns en övermålad gjuten skylt där man anar texten Göteborgs Mekaniska Verkstad.

Vagn nr 6 är av litt Gmth och avhandlad i kap. WNJ-banans cabooser (AoH 1/05). Sth är 30, gången beskrivs som "vaggande". Vagnen tillhör banavdelningen.

"Randersvagnen", övertagen som tjänstevagn litt C2 från HNJ år 1930 (och alltså inte skrotad så som uppges i Leanders bok). Nummer och littera är ännu ej bestämt. Den skall accesseras i personvagnsparken men går omärkt än så länge och med den helröda HNJ-målningen intakt. Taket dock svart.
    Randersvagnen ses här på väg ut ur verkstaden sedan den blivit "förenklad på 301 punkter" enligt WNJ:s nya verkstadsprogram varvid borttagits fotsteg som var besvärliga att få dit och igensatts några dörrar emedan "det drog". Vid samma revision togs HNJ-märkningen bort och ersattes på Furuflaks initiativ de gamla burkarna på taket med torpedventiler, en futuristisk modernitet av den sort Falken vurmade för. (Helst hade han också velat måla vagnen svart, fascisternas färg på modet, men detta stötte på motstånd hos verkstadspersonalen som föredrog WNJ:s livré vilket kunde betyda i stort vilken färgburk som helst så länge den gick åt det faluröda.)
    Skönhet är ett medel att förföra och fängsla och för intresserade som ser skönheten i HNJ:s gamla skrinda och önskar bygga en HO-modell av den kan meddelas att Göran Nilsson i London säljer den som "grundplåt", så kallad "scratch aid", alltså utan hjul, tråd, fjäderpaket, koppel och buffertar. Etsteknik på denna nivå är det moderna sättet att komma över svårfunna vagntyper man vill bygga. Förutsättningen är ett antal entusiaster som är beredda att satsa tid och research på uppdraget och att det handlar om små exklusivserier säger sig själv. Halmstad- Nässjös gamla tjänstevagn lär inte hamna i Heljankatalogen, inte ens sedan det blev känt att den slutade sina dagar som hönshus på Westergötland-Nerikes.
    Men initativet är bra, plåt och passning OK. Detta är vagnen Westgöta-Nerikes väntat på och vill det sig kommer vi småningom att få se också Göran Nilssons version av NBJ F51 som resgodsfinka på WNJ, högt på listan ända sedan vi såg den första gången i en grusgrop i Otterbäcken 1970.
    Utan att detaljrecensera byggsatsen (om det är en sådan och inte bara en "plåt") håller vi med tillverkarens annonstext om att Randersvagnen är lättbyggd, således något att börja med för den som är ovan. Möjligen borde i så fall finnas med en enklare figurer som visar i vilken ordning fönsterramar och detaljer skall monteras, byggtips om hur det (tycker vi) är enklare att löda i ramarna innan korgen viks osv. För den vane lödaren faller "delarna ihop av sig själva", men den som inte prövat mässingsbygge förut får fundera en stund. Det är inte självklart hur, på engelskt vis, nitar skall punsas fram med körnslag (hellre ett lätt tryck med ritsnålen) bakifrån etc. (Förslag: här borde finnas med en "övningsbit" så att man lär sig hur hårt slaget skall vara för att niten inte skall deformeras.)
    Ironiskt nog – just som jag fått vagnen färdig – meddelar Göran från London att denna plåt dragits in, den håller inte längre måttet för den standard som gäller. Vilket var vad man kunde vänta. C2-plåten räckte gott för mina behov, men så är det alltid: Så snart jag hittat fram till något som passar mig, rätt sorts kattmat, en färg som jag gillar, en förpackning jag begriper mig på – så vet jag att strax därpå dras produkten in. Nästa gång finns den inte i sortimentet. Den är för gammal, miljöfarlig, går inte att sälja.
    Så det kan ju tyckas lite onödigt då att spilla mer tenn på Randersvagnen. Den känns lite övergiven där den står, utstött ur gemenskapen. Mobbad. Anses inte värd att utvecklas som de andra skrytplåtarna NBJ 11, NBJ 28, BJ personvagnar. Den här ankungen får väl bli "collector's item" i stället, som en feltandad Märklinkrokodil eller så. Samlarna kommer en dag att slåss om den. Ah. titta där! En tidig Göran Nilsson. (Synd bara att någon slappdasse lött ihop den så klumpigt. Den hade varit mer värd som originalplåt...)
    Figuren som ser till att allt går rätt till också på verkstaden är för övrigt vår resande vitmetallady Ludensvan-Manér i egen högfärdig person, självutnämnd trafikinspektör på WNJ och på denna bild själv inne för ommålning. Make-up som vi säger i branschen. Hennes högresta statur, i engelsk O-storlek och som väckte uppseende var hon visade sig på Skövdesällskapets HO-anläggning, förklaras som så kallat "värdeperspektiv", vanligt på äldre målningar. Leonora höll på sin värdighet. Likt systerdottern lady Nevermore till Saxnora och Åminne, hävdade hon "nolltillväxtens" förtjänster och ivrade hon för "nollvisioner". Aldrig att hon skulle tillåtit sig krympa personligheten till så gemena mått som "halvnoll" och andra demokratiska påfund. Hellre offrade hon något åt bekvämligheten och föredrog att sitta trångt i vagnarna. (Se vidare kap. Resfeber i WNJ-boken.)
    För vidare upplysningar om vagnen, se Godsvagnar.

    KB